Äntligen söndag

Söndag är veckans bästa dag. Då kan jag ägna mig åt det jag tycker allra bäst om, nämligen planera. Jag palnerar veckans mat, veckans inköp, vilka pass jag ska gå på Friskis och svettis mm. Oftast faller min planering platt redan på måndagförmiddag, eftersom jag allt som ofta bortser från att ta med människorna i min omgivning i min planering. Men det gör inget, jag kan ju alltid planera om.

Att läsa

På radion berättade någon att de böcker som gick bäst hem hos fångarna på Guantanamofängelset var fantasy, Harry Potter och Twilightserien. Det är lite lustigt att tänka sig att stora, starka, farliga män sitter och läser dessa böcker. Fast det kanske inte är så konstigt ändå. Har man inte läst så mycket tidigare börjar man antagligen med det som är lättast. Det finns väl en orsak till att man läser Max-böcker och inte Strindberg för små barn.


När jag var barn fick man inte läsa vilka böcker man ville. Åtminstone inte om biblioteket fick bestämma. Jag var en hästtjej och gillade att läsa hästböcker. Dessa kunde jag inte få tag på på biblioteket. Så kallade flickböcker fanns inte där. Överhuvudtaget var det svårt att hitta böcker som man tyckte om på biblioteket. Nu tror jag att även de har förstått att läsning handlar om mognad. Man måste gå igenom vissa stadier innan man kommer fram till de böcker som kallas bra litteratur. Det var för övrigt mycket som var fel när jag var barn. Förutom att det fanns böcker som var dåliga att läsa fanns det musik som inte var värd att lyssna på. T ex ABBA. Jag gillade dem, men fick göra det i smyg. Jag var nog ganska ”fel” när jag var barn. Jag gillade fel böcker, fel musik och fel mat. Jag tycket inte om mjölk eller mammas mat. Att vara fel var något jag levde med varje dag. Trots att jag visste om det och kände omgivningens ogillande blickar höll jag fast vid mina fel. Jag var inte stolt över dem, tvärtom kände jag mick dålig och skamfylld. Men vad skulle jag göra? Kanske inte så konstigt att jag fortfarande känner mig fel och har svårt att säga vad jag egentligen tycker och känner inför andra? Jag hoppas verkligen att jag inte överfört mina skamkänslor till mina egna barn. Jag hoppas att de förstår att jag älskar dem för vad de är och inte för vad de gör.

Tillbaka till böckerna. Nu för tiden läser jag inte hästböcker eller annan lättsmält litteratur. Jag har passerat det stadiet. Jag vet inte om jag läser ”rätt” böcker, men för mig känns de rätt eftersom jag tycker om de flesta böcker jag läser. För mig är språket nästan viktigare än innehållet. En vän tipsade mig om att läsa Camilla Läckbergs böcker. Min syster som läser mycket deckare, sa att de var som att läsa en skoluppsats. Då lät jag hennes böcker vara. Jag har svårt för deckare. Inte ens Jo Nesbo tycker jag om. Jag gillar inte när människor är antingen onda eller goda eftersom människor inte är antingen onda eller goda för det mesta. Människor är ju både och. Det är det som fascinerar mig och som gör att det är roligt att möta andra människor.

Hjärngymnastik

När jag cyklar hem från spinningpasset känner jag mig riktigt lycklig. Kvällen är varm och skön och min kropp är helt slutkörd. Jag cyklar sakta och njuter av den vackra sommarkvällen. Inom mig har jag en euforisk känsla, en riktig lyckokänsla. Jag funderar på varför jag känner så. Delvis beror det nog på att en del endorfiner har lösgjort sig, vetenskapen säger ju att det brukar vara så när man tränar. En massa lyckohormoner har spridit sig i min kropp. Men jag tror också att det kan bero på att min hjärna har fått kopplat av under en hel timme. Min kropp har slitit för allt den är värd, medan min hjärna har varit i det närmaste helt sysslolös. Det enda den har behövt göra är att lyda order. Jag har lyssnat på spinningledarens anvisningar och gjort som han har sagt. För övrigt har det varit helt tomt i huvudet under en hel timme. Att träna är inte bara nyttigt för kroppen, säger jag mig, utan även för hjärnan. En hel timmes avkoppling från bekymmer, planering och olösta problem, det är nästan mer värt än allt det goda som händer med kroppen vid träning.


Jag är lycklig. Lycklig för att jag orkar träna och lycklig för att jag hittat ”koden” som gör att jag har möjlighet att känna denna lycka. Det bästa av allt är att en timmes ”tankelöshet” har gjort att jag löst en massa problem utan att ens tänka på dem. Att ägna sig åt en timmes meningslöshet några gånger i veckan är guld värt för välbefinnandet konstaterar jag. Jag undrar vem jag vore om jag inte hade möjlighet att träna och ta ut mig helt. Jag vill nog inte veta det.

Hur fungerar det?

Om ingen vet att jag är här, hur ska då någon kunna läsa det jag skriver? Men, om ingen läser vad jag skriver kan jag ju skriva ganska öppet. Det är positivt. Fast det vore skoj att finna andra att läsa.