När jag cyklar hem från spinningpasset känner jag mig riktigt lycklig. Kvällen är varm och skön och min kropp är helt slutkörd. Jag cyklar sakta och njuter av den vackra sommarkvällen. Inom mig har jag en euforisk känsla, en riktig lyckokänsla. Jag funderar på varför jag känner så. Delvis beror det nog på att en del endorfiner har lösgjort sig, vetenskapen säger ju att det brukar vara så när man tränar. En massa lyckohormoner har spridit sig i min kropp. Men jag tror också att det kan bero på att min hjärna har fått kopplat av under en hel timme. Min kropp har slitit för allt den är värd, medan min hjärna har varit i det närmaste helt sysslolös. Det enda den har behövt göra är att lyda order. Jag har lyssnat på spinningledarens anvisningar och gjort som han har sagt. För övrigt har det varit helt tomt i huvudet under en hel timme. Att träna är inte bara nyttigt för kroppen, säger jag mig, utan även för hjärnan. En hel timmes avkoppling från bekymmer, planering och olösta problem, det är nästan mer värt än allt det goda som händer med kroppen vid träning.
Jag är lycklig. Lycklig för att jag orkar träna och lycklig för att jag hittat ”koden” som gör att jag har möjlighet att känna denna lycka. Det bästa av allt är att en timmes ”tankelöshet” har gjort att jag löst en massa problem utan att ens tänka på dem. Att ägna sig åt en timmes meningslöshet några gånger i veckan är guld värt för välbefinnandet konstaterar jag. Jag undrar vem jag vore om jag inte hade möjlighet att träna och ta ut mig helt. Jag vill nog inte veta det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar